Kamila

Går upp för gatan.
Folk virvlar runt mig
Sakta tar jag mig uppåt, bort från folkmassorna.
Bort från falska skratt, och själviskt tänkande.
Jag stöter på någon, pratar, men jag är inte där..

Jag går och går.
Gatan blir bara längre.
Mina ben börjar domna.
Jag faller bort.

Den kalla kvällen sticker på låren och biter i fingrarna
Det river i bröstet.
Kinderna svider, men tårarna fortsätter rinna.

Jag går av från gatan
Faller ihop på gräset.
Jag skriker men inte ett ljud kommer ut.

Jag klöser på låren
Sliter mitt hår
slår bakhuvudet i marken..
Ett försök att dämpa den psykiska smärtan..
Det går inte.
Det gör bara ondare och ondare.

Jag har stora sår över hela kroppen, de går inte att täcka för.
Mina kläder är blodiga
Aniktet helt kladdigt..
Det går inte att stoppa blodet.
Kryp kryllar kling mig och kryper in i såren
Jag får panik
Försöker resa mig upp, men jag sitter fast..
De äter upp mig innefrån.

RIIIIIIIING!!!
Jag är tillbaka...

Psykosen är över....
Jag sitter som vanligt på mitt rum, boken ligger i knät..

Jag tror ingen försår..
Ni vill hjälpa mig, ni tror ni vet hur jag har det..
Det går inte att bota..
Blir jag sårad kommer det tillbaka..

De skriker de river de sliter. JAg är inte ensam. Jag delar kropp med 5 andra.
Jag får inte bestämma själv..
De säjer vad jag ska göra, vad jag ska tycka, när jag ska vara glad.. det är sällan..

Ibland bryter de ut vid fel tillfälle.. Jag kan inte styra det.. Det händer att tårarna kommer när folk är omkring.
Det är det farligaste..
Men deras röster blir för höga, de klöser för hårt.
Fasaden spricker...
Förlåt, det är inte meningen att någon ska se det..

Jag ska vara glad, spralling och en förebild! right?
Det är kamila..
Det är så hon ska vara..
Men även mitt skal kan gå sönder...

Jag klara mig inte själv, har jag märkt.. Jag behöver någon kring mig.
Jag behöver någon jag kan tycka om, att nästan bli kär i..Självklart blir jag bedragen och psykiskt mördad.
Men det är så mitt liv fungerar..