En dialog från min hjärna;
Jag blir bara mer och mer förvirrad för varje dag. Jag blir bara mer och mer into grejer. Och mer och mer börjar jag tro att det bara är att skita i det.
För omväxlings skull så vet jag vad jag vill, jag tror inte jag har gjort det på många månader. Jag är fröken vela, helt och hållet.
Men nu, när jag äntligen vet vad jag vill, så vill jag nått jag troligen aldrig kommer få.
Det är depprimerade, och frustrerade.
Jag är kär, utan att få ut något av det. - Sådant trycker ner mig.
Tyvärr.
Men jag är påväg upp, så jag ska fan stanna på benen nu, inte låta knäna vika sig o låta mig lägga mig ner igen.
Jag pallar inte det.
Jag ska vara glad för det jag har, och se bort det jag inte har, även fast det är svårt.
Jag har ju Sofia, mitt ljus i mörkret!
Men henne kan jag alltid skratta, med henne kan jag alltid vara mig själv!
Hon känner mig helt utan och innan, vi är ett näst intill. Jag kallar hennes mamma för mamma o hennes morfar för morfar.
När han kommer på besök undrar han vart jag är.
Helt nekelt vi är varandras familj.
Skulle inte klara mig utan henne. Tack!
Linn, Anders, Chrille, Matilda (och många fler)
Ni gör min dag i skolan, tack för det.
Tessi! Jag saknar dig!! Jag saknar dig grymt mycket!
Jag ler varje gång jag har fått minsta lilla meddelande från dig!
Du är min ängel!
Du är mina vingar!
Jag vill ha dig här hos mig!
Jag vill kunna krama dig och kunna känna dina andetag!
Jag behöver dig.
Men, man kan inte få allt, du bor där, och jag bor här.
Är det some sort of straff?
Det är svårt att palla med, men jag är lycklig att överhuvudtaget få känna någon som dig!
Alla får inte chansen att få lära känna en ängel.
Jag har så mycket, jag har er!
Men ändå saknas massor!
Jag vill ha nån som håller om mig på natten, viskar "jag älskar dig" i mitt öra och som jag får älska och känna mig trygg hos.
Men det har väll aldig varit meningen, att jag ska ha det så.
Jag fyller upp sängen med kuddar och mjukdjur, det är så ensamt annars.
Jag är en sån, en sån som inte kan leva själv.
Jag måste ha några som bär upp mig för att jag ska fungera.
För omväxlings skull så vet jag vad jag vill, jag tror inte jag har gjort det på många månader. Jag är fröken vela, helt och hållet.
Men nu, när jag äntligen vet vad jag vill, så vill jag nått jag troligen aldrig kommer få.
Det är depprimerade, och frustrerade.
Jag är kär, utan att få ut något av det. - Sådant trycker ner mig.
Tyvärr.
Men jag är påväg upp, så jag ska fan stanna på benen nu, inte låta knäna vika sig o låta mig lägga mig ner igen.
Jag pallar inte det.
Jag ska vara glad för det jag har, och se bort det jag inte har, även fast det är svårt.
Jag har ju Sofia, mitt ljus i mörkret!
Men henne kan jag alltid skratta, med henne kan jag alltid vara mig själv!
Hon känner mig helt utan och innan, vi är ett näst intill. Jag kallar hennes mamma för mamma o hennes morfar för morfar.
När han kommer på besök undrar han vart jag är.
Helt nekelt vi är varandras familj.
Skulle inte klara mig utan henne. Tack!
Linn, Anders, Chrille, Matilda (och många fler)
Ni gör min dag i skolan, tack för det.
Tessi! Jag saknar dig!! Jag saknar dig grymt mycket!
Jag ler varje gång jag har fått minsta lilla meddelande från dig!
Du är min ängel!
Du är mina vingar!
Jag vill ha dig här hos mig!
Jag vill kunna krama dig och kunna känna dina andetag!
Jag behöver dig.
Men, man kan inte få allt, du bor där, och jag bor här.
Är det some sort of straff?
Det är svårt att palla med, men jag är lycklig att överhuvudtaget få känna någon som dig!
Alla får inte chansen att få lära känna en ängel.
Jag har så mycket, jag har er!
Men ändå saknas massor!
Jag vill ha nån som håller om mig på natten, viskar "jag älskar dig" i mitt öra och som jag får älska och känna mig trygg hos.
Men det har väll aldig varit meningen, att jag ska ha det så.
Jag fyller upp sängen med kuddar och mjukdjur, det är så ensamt annars.
Jag är en sån, en sån som inte kan leva själv.
Jag måste ha några som bär upp mig för att jag ska fungera.
Kommentarer
Trackback