Kamila

Varje kväll, då jag inte umgås med min familj, eller vänner, känner jag mig så fail.
Varför?
Så fort jag sitter själv och lyssnar på musik, surfar eller något så trycker jag ner mig själv mer och mer.
Det är något som ligger och trycker, som nog egentligen bara vill förgöra mig.
Små saker som man känner går emot blir starkare, och det är bara de motgångar som hägrar i skallen.

Jag drömde en vacker dröm i natt.
Alla var så bra, jag mådde jätte bra.
Allt gick bra, allt gick som jag vill.
den var så verklig..

Till en början var jag som vanligt, mitt vanliga "upp och ner" jag.
Sedan hände en sak som jag velat länge, och allt vart ovanför molnen. Jag var lyckligare än någonsin förr.
Så levde jag som vanligt, en hel dag gick.
Jag och "földerna av det som tidigare hände" vandrade på stan. så kom tessi springande hn kramade mig. hon var glad, lycklig, och sprudlande! Det var det vackraste jag sett.

Men sen vare som om min verklighet satte in.
Tessis kärlek skrek åt henne och försvann, hon satt  på sidan av gatan och grät. Det gick inte att komma fram till henne.
Personen, som jag var lycklig över lämnade mig, helt blank i ögonen, helt kall, bara vände om, rörde inte en min, bara gick.
Allt var i svart vitt, min väska gick sönder, jag missade bussen hem, jag satt ensam på drottninggatan och grät, jag på ena sidan av gatan, tessi på den andra.

Jag vaknade och grät.

Det sorgliga är ju att drömmen var som mitt liv.
Jag lever i mina drömmar, och inbillar mig att jag är lycklig.
Jag ler mot yttervärlden men innuti gråter och skriker jag.

Igen, mitt skal står starkt.

Jag är bara trasig, sorglig, dust.
i'm a nobody.
faktiskt det är jag.
Jag skrattar dagligen, men menar jag det?
Jag är det en svensson bör vara, men det är fan inte jag!

Det är kring få människor jag vågar visa mig.

Bland alla mina tårar kan jag ibland le, vissa människor lagar mig lite, tyvärr räcker det inte.

Jag lovade dig att inte låta det trycka ner mig, men det går inte att stoppa, det är så det fungerar, jag sjunker.
Ta inte på dig ansvaret!
Det är så jag fungerar.
Du kan ju inte göra något bara för mig. Som är imot dig.
Det är Fel.
Det är inte ditt fel.
Inte ditt fel att jag faller, möjligtvis inte för fel människa, men jag faller för djupt.
Jag blir för kär. För beroende av tanken av att få krama dig.

Det kan aldrig vara ditt fel att du är allt man kan vilja ha!?