Kamila

Varför ska allt vara så jobbigt!?

Finaly har jag faktiskt börjat må bra igen.
jag har blivit mer stabil, och skrattar på riktigt mkt mer än förut.
Så nu när demonerna tystnat och lämnat mig härjar de livet ur mina vänner istället!
På något sett är de alltid med.
Det är jag som smittar.
De gör ont at se personen man älska gråta tills kinderna svider och ögonen svullnar igen.

Jag känner mig inte tillräcklig.
Jag har förliten. Jag är bar en människa.
En av mina änglar får mindre roliga besket och tvingar älsta det och ta viktiga beslut. Hon går egenom något man inte sa behöva själv. MEn jag kan inte vara överallt, och det gör mig frustrerad.

En annan Ängel har slitigts sönder helt.
Hon hade entligen fått leva! fått må bra.
Så kommer en jävla subba!
En jävla LÄRARE! hennes fucking jävla mentor och behandlar henne sämre än en silverfisk.
Hur fan kan man!?
FAn, hon vet ju allting, min vän har öppnat sig helt för henne (den där lärarn) berättat om hela sitt liv, om sina självmordsförsök,  sina depprisioner, och hennes EXTREMA scenskräck!
och vad möts hon av? "Du borde lägga ner det där nu". Vad för jävla människa säjer så?
Tror hon man väljer att må dåligt?

Så varje gång mina älskade ängel bygger upp något, varje gång hon tar ett steg mot ett "vanligt" liv, river den där jävla subben ner allt hon har byggt.
Hon tvingar henne sjunga saker själ inför massa människor, när hon har sån scenskräck så hon knapt klarar att stå på scenen..
Så när ängeln kommer med förslag om andra låtar, som hon kanske skulle klara av att sjunga. Nekar hon helt, ochhalft mobbar henne inför hela klassen.
Fan en lärare, en mentor, som mobbar en redan för trasig elev. Det är fan mordförsök?

Jag ser min mentor som en jag kan prata med om vad som hälls. Hon finns alltid där, hon lyssnar, hon tröstar, hon bryr sig. Det är ju så det ska vara!

Livet den störta såpa någonsin skapad. Där allt ser ut som frid och fröj, men innuti skriker vi.
Vi visar inte känslor för vem som hälst, vi visar känslor för ytterst få. Vi litar på ännu färre.
Vem kan man lite på? Vem kommer viska kärleksfulla ord i våra öron, och sedan strypa oss??
Man vet aldrig något. Man lever i en stor dimma, vi ser inte handen framför oss.
Vi ser inte mördarens blodiga kläder. Vi kysser honom. Och låter han spilla vårt blod.

Och när man hittar någon som verkar förstå sig en som människa, som skapar värme innanför huden samtidigt som den knottrar sig av rysningar, när vi finner den mäniskan märker vi hur långt bort den egentligen är. Den är onåbar. Istället för sarlig lycka gråter vi över förlusten till något vi alrig haft.
Det är fan sorgligt. men vi gör det hela tiden.

Jag vill ta mina änglar och åka bort. Åka till ingenstanns. Där vi kan skratta, kramas, leva. Där vi kan vara ifred. Utan människors kalla blickar, flaska leenden och skabbiga försök till förståelse. Ett ställe där demoner inte får komma in. Där såpbubblor virvlar i luften, och blommorna blommar året om.
Synd bara att det inte finns i det här livet....



Nu har mina nätter blivit sömnlösa igen. Jagsov inget igår, och kommer ligga och vrida mig med kent i lurarna hela natten. Det går tillbaka till det vanliga.
Jag mår sämer av att mina älsklingar ska behöva må skit. Då får de häldre bli friska och jag få allas sjukdomar..


Igentligen mår jag bra. Men jag blir för sårad hela tiden. Jag tror jag har blivit stark. Tankarna på att släcka detta  livets lampa håller ig på avstånd. Jag behövs för mycket!
Jag har lärt mig att det det inte är värt att smita.


Jag hittat någon som får mitt skinn att knotras och mina ögon att tindra..
Man kan ju alltid drömma iaf. Och försöka hoppas.
Hur hopplöst det än kan verka kanske man mår bra av att bara vara kär på avstånd för ett tag. Även om det gör ont när man kommer till instikt att man aldrig kommer får uppleva sina drömmar...